Ja, inte har jag mycket att berätta....pappa är fortfarande jätteklen (och ännu klenare blir han så klart)....jag är hemma med pållarna och går mest och väntar på att telefonen ska ringa och att mamma ska ge mig ett besked som jag både vill och inte vill ha. Det ör svårt det där med sjuka människor, man vill inte att de ska lida, men man vill ändå ha dem kvar hos sig.

Som tur är så har jag i alla fall en arbetsgivare och arbetskamrater som är helt underbara och ställer upp på alla sätt de kan, det är minsann inte alla förunnat att ha det så väl förspänt.

Vanjas mamma ska komma hit med Rufus i eftermiddag, jag ringde henne och bad om att få ha honom ett par dagar (under förutsättning att jag inte behöver kasta mig i bilen och åka söderut, men då får jag väl köra hem honom först). Min hundlängtan är större än någonsin, så att låna en vovve är bättre än inget...Nu kommer hon ju...vi höres