Det finns inget jag är mer trött på än allt jävla barntjafs.....

Jag är så gudomligt utled på föräldrabloggar och alla andra forum där barn-elände ska dryftas för alla, särskilt för oss som inte är intresserade.

Höjden var för ett par veckor sedan när jag satt i bilen på väg ner till Blekinge. Mellan tio och två på vardagar är Maria Lindberg programledare på Rix FM och då har allmänheten möjlighet att ringa/maila in och söka efter saker eller be om goda råd. Skam gick på torra land när någon hade mailat in och bett om råd för hur man skulle få en 3-årig unge att sluta amma.

3-ÅRIG!!!!!!!!!!!!!!! allvarligt talat höll jag på att köra av E4:an....kan inte galna föräldrar bespara oss ointresserade stackare att höra om såna obehagliga detaljer...Och värst av allt är väl ändå att det var ett antal idioter som ringde in och tipsade om hur hon skulle göra. Jag fick helt enkelt stänga av radion.

Jag är mycket besviken på Rix FM, jag trodde att det var en fristad från allt tjat om barn...till och med reklamen är ju mer intressant än att någon dåre låter en 3-årig unge äta/dricka bröstmjölk. Nä, fy fan vad osmakligt. Sök professionell hjälp säger jag bara!

Ni får gärna bli arga och komma med kommentarer, men jag är makalöst trött på att omvärlden slutar existera för de flesta som får barn...dock inte för alla som tur är....De flesta av mina kompisar har lyckats behålla förståndet trots att de har blivit föräldrar och det är jag dem evigt tacksam för. Men när jag läser olika bloggar och andra forum på nätet så inser jag att jag nog faktiskt har haft tur på den punkten:)

Jag har äntligen tagit mig i kragen och lagt över lite bilder från kameran till datorn, tänk att en sån enkel sak kan vara helt oöverstiglig i en och en halv månad haha....

För övrigt har jag drabbats av total sinnesförvirring....igår glömde jag släppa in hästarna, kan nån förstå det? Jag av alla människor, före detta pedanternas pedant, har helt tappat förståndet.

Jag pulade här i godan ro med middag och matlåda, svärmor kom på besök och vi pratade strunt, promenerade och drack te...Sen kikade jag lite på TV och läste lite bloggar...Vid halv elva när jag skulle gå ut och låsa garagedörren så började jag fundera på varför Kalles mat stod färdigblandad i garaget...och då PANG kom jag på att krakarna fortfarande var kvar ute i hagen...Nu hade de både mat och vatten förvisso, men de måste ju tro att jag inte är riktigt klok som glömmer bort dem i över 4 timmar...Själv är jag nästan orolig för min mentala status och vi får väl be en bön att jag inte kör vilse när jag åker till Torhamn...Jag har läst skräckinjagande historier om folk som blir förvirrade och kör så de inte vet vart de är nånstans, tänk om jag blir sån?

Nä, fy tusan, vilohem är nog det som gäller framöver.

Här kommer en bild från Alla Hjärtans Dag iallafall....vi åkte skoter en bit upp i skogen och drack kaffe och bubbel....(Fast inte i samma mugg såklart:)

Melodifestivalen var under all kritik, både tävlingen i sig och arrangemanget hemma på Fabriksvägen...

Fel låt vann och jag hade inte NÅN enda som ville festival-partaja med mig. Johan låg på soffan och höll för ögonen, och svärfar satt bredvid och försökte åtminstone visa lite intresse, men jag såg nog att det var ett spel för gallerierna haha:) Jag fick en rom&cola och ett halvt glas rödvin, men inga snacks, inga glammiga drinkar och jag hade inte ens någon paljettblåsa på mig....snacka om värdelöst upplägg...Nä, vi får nog ta igen firandet till stora finalen i Oslo, men det jobbigaste där är ju att jag inte har någon större lust att rösta på Sverige efter lördagens nederlag....

Vad hände egentligen med Peter Jöbacks bidrag? Kan nån svara mig på det? Han är i princip den enda artisten i hela startfältet som faktiskt kan sjunga, till och med jag som är mer eller mindre tondöv hör ju att det låter bra...Däremot har jag lyssnat på sakkunniga personer som alla säger att den lilla blondinen som vann inte kan sjunga överhuvudtaget....och som om det inte är nog med det så har hon ju ingen utstrålning heller.....Låten i sig är det väl inte något större fel på, men menlösare framträdande har jag knappt aldrig sett...nä fy för röstningen från svenska folket....

Internet är något väldigt bra och jag är varm anhängare av denna moderna företeelse, dock är den inte alltid av godo. Man kan ju lugnt säga att jag hade varit lyckligt ovetande om en hel massa saker om jag inte hade suttit vid datorn så mycket.

Nyss hittade jag en diskussion på Tidningen Ridsports hemsida angående vargar i tätorter och liknande...Här är länken till diskussionen http://www.tidningenridsport.se/NyaDebatterVisa.aspx?m=45208&m1=45243&threadId=347606#fank347606

O nu kan jag ärligt talat säga att jag är lite mörkrädd....Ja, alltså jag är inte rädd för vargar, inte det minsta faktiskt...Men jag blev rädd för signaturen som kallar sig för "Yvonne". Denna person verkar ju mer psykad än en rabiessmittad varg, han/hon skriver helt galna och desperata inlägg och jag känner stort obehag av att nån galen människa går lös. Alla får ha åsikter, men desperationen och obetänksamheten som skiner igenom i allt han/hon skriver får mig att känna stor empati för hans/hennes familj...Nåja, förmodligen är det en hon, det är mest fruntimmer som skriver på Ridsports hemsida, men man vet ju aldrig med såna där användarnamn. Läs lite på länken om ni orkar så får ni se själva:)

Här kommer en bild till på biskvierna, har redan lyckats få in en på FB, man ser ju inte hur fula bottnarna är på bilden, men jag måste komma på knepet att få dem bra,...jag tycker jag har gjort på alla tänkbara sätt, men det blir bara inte hundraprocentigt bra...Hur som helst så har jag förberett en burk att ta med till jobbet imorgon så Leif får godkänna dem haha

Nu är det snart final i Globen och det kommer att bli såååå spännande, det känns långt till lördag. Jag har laddat med att titta på Andreas på lite olika klipp på nätet, kollat in hans Facebook-sida och försöka peppa mina kära arbetskamrater och hänga med i min hängivna dyrkan av denna artist. MEN faktum är att jag tror att han får storstryk på lördag, jag har innerligt svårt att tro att han klår Peter Jöbacks framträdande. Och det är verkligen inget fel på PJ:s bidrag, det är helt underbart på alla sätt, men kanske lite opersonligt.

Camilla och jag kilade över till Sveas-Britas innan idag, vi var ju tvungna att ta reda på vilken typ av fika vi kan förvänta oss när det blir akutläge på blodsockerfronten...Det slutade med att vi fick med oss ett stort fat med gigantiska bitar av chokladcheescake som var totalt vansinnigt god, men så mäktig att jag bara orkade äta halva biten...Jag sparar resten till i morgon bitti haha...De hade gjort kanonmysigt inne i restaurangen iallafall, dukat med vita dukar överallt och verkligen fått till en hemtrevlig touch. Det var dock helt tomt på folk därinne....tur att vi kom och handlade lite:)

Jag låg och funderade i går kväll på mitt inlägg och insåg att jag kanske måste förtydliga att mina tankar runt bloggarna jag skrev om....Det är ingen jag direkt känner som har den här bloggen som jag är bekymrad över, utan det är en ytlig bekant från förr i tiden:) Tänkte bara förklara det för er som eventuellt läser min blogg och funderar på om ni ska känna er träffade:) Det ska ni INTE göra!

Nog om detta...

Solen skiner och det är kallt som fan...datorn vill inte samarbeta och jag är hungrig.....så ser livet ut just nu!

I dag har det faktiskt varit en skaplig dag allt elände till trots...Jag har tvättat bilen så den är klar att bege sig söderut igen, Rufus och jag har varit på promenad, jag har jobbat en stund (måste bli mer i morgon) och så har jag varit en sväng och hälsat på hos bagaren i byn, hujeda mig vilka goda långfranska med ost jag fick med mig därifrån, jag kommer att bli stamkund på dem framöver, tro mig:)

Pappa-klumpen är iaf inte sämre, han hade ätit lite idag och därför får det betraktas som en bra dag idag! Fast bra blir det ju aldrig mer, men kanske lite mindre dåligt ett par dagar till. Jag åker eventuellt ner till Torhamn i helgen igen, det är en dryg väntan ska jag lova er, fy...

Chattade lite med en gammal klasskompis idag, hennes mamma dog i cancer förra veckan, bara 51 år gammal, när jag hör sånt så är jag ändå tacksam för att pappa har fått fylla 70 och lite till....Jag chattade med en annan (nära) kompis igår och hennes pappa hade också somnat in för någon vecka sen, men där var det hjärtat som krånglade. Det är för mycket tråkigheter överallt nu.....och ändå kan jag inte låta bli att skriva om det, trots att jag är så less så jag kan spy på allt vad sjukdomar heter!

Jag har läst lite bloggar i kväll, det är alltid ett sant nöje...Tänk att det är så roande att läsa vad andra gör och tänker, för jag tycker verkligen att det är roligt! Fast en blogg blir jag lite orolig när jag läser, människan som skriver där verkar vara mer än lovligt labil och jag är jäkligt glad att jag inte har något med honom/henne att göra längre, jag är rädd för människor som gör såna tvära kast i livet och som skriver super-kryptiska saker på bloggen som gör att man blir nervös och nyfiken på samma gång. Hur som helst så tycker jag synd om hans/hennes familj, särskilt barnen tror jag....och även den stackare som han/hon har varit gift med i massor med år....Ska denna arma krake få stå tillbaka nu för någon försenad trettioårskris el vad det nu är, nä, hualigen så läskigt.

Jag saknar min kille....men i morgon är det i alla fall fredag och fredagsmys, om han tänker komma hem....Det är så mycket att göra på bygget han är på nu så de kanske måste jobba hela helgen....det känns sådär kan jag säga....Vårt umgänge de senaste veckorna har varit hemskt sporadiskt på grund av mina turer till plattlandet och jag längtar tillbaka till våra gamla invanda rutiner med fredagmys och söndagsfrukost till "Nytt läge"  på TV8.

Han är världens goaste, min kille!!!!!! (Nästan jämt:)

Ja, inte har jag mycket att berätta....pappa är fortfarande jätteklen (och ännu klenare blir han så klart)....jag är hemma med pållarna och går mest och väntar på att telefonen ska ringa och att mamma ska ge mig ett besked som jag både vill och inte vill ha. Det ör svårt det där med sjuka människor, man vill inte att de ska lida, men man vill ändå ha dem kvar hos sig.

Som tur är så har jag i alla fall en arbetsgivare och arbetskamrater som är helt underbara och ställer upp på alla sätt de kan, det är minsann inte alla förunnat att ha det så väl förspänt.

Vanjas mamma ska komma hit med Rufus i eftermiddag, jag ringde henne och bad om att få ha honom ett par dagar (under förutsättning att jag inte behöver kasta mig i bilen och åka söderut, men då får jag väl köra hem honom först). Min hundlängtan är större än någonsin, så att låna en vovve är bättre än inget...Nu kommer hon ju...vi höres